Varför ser man inte Eva Susso?

”Var finns ungdomarnas Jonas Hassen Khemiri?” undrade Mats Berggren i DN 2006. Det dröjde i stort sett ända in på 2000-talet innan författare med invandrarbakgrund dök upp i vårt land. Då inom vuxenlitteraturen.

Varför ser man inte Eva Susso?

”Var finns ungdomarnas Jonas Hassen Khemiri?” undrade Mats Berggren i DN 2006. Det dröjde i stort sett ända in på 2000-talet innan författare med invandrarbakgrund dök upp i vårt land. Då inom vuxenlitteraturen. 2013 fanns t.ex. Zulmir Becevics böcker på ungdomssidan, men fortfarande råder det torka. Problemet är att en stor del av människorna som lever i Sverige endast finns skildrade i litteraturen från ett utifrånperspektiv och resultatet av att inte synas bidrar till utanförskap.

Boglind och Nordenstam (2010) skriver i sin bok ”Från fabler till manga” att ”Det har inte skrivits speciellt många barn- och ungdomsböcker där huvudpersonen inte är etnisk svensk.” och vidare att ”… det är fortfarande brist på litteratur som skildrar det mångkulturella Sverige.”

Mats Berggren tar också upp många exempel på duktiga svenska författare som kommit långt i sitt skildrande av människor med rötter i andra kulturer än den etniskt svenska, men han avslutar sin artikel med:

Även om de svenska författarna har kommit långt så är de egna erfarenheterna svåra att ersätta. Hos Bali Rai, brittisk barn- och ungdomsförfattare och sikh, finns en autenticitet och detaljrikedom som ingen svensk har nått – både när han skildrar det Punjab familjen utvandrat från och hemstaden Leicester i böcker som “Rani & Sukh” (svensk översättning Katarina Jansson 2004). När kommer den svenska motsvarigheten? (DN 2006)

Ja, vi kanske inte har nått så långt på den fronten, men jag kan ändå inte låta bli att undra varför en författare alltid lyser med sin frånvaro? Glömde Berggren Eva Susso? Eller väljer han att inte se? Susso hade vid det laget mest skrivit bilderböcker och kapitelböcker för ungdomar 9-12 år, men hela serien som handlar om Hanna och Leonardo var utgiven och den andra boken om Vivianne var på väg ut.

Boglind och Nordenstams bok utkom 2010. De skriver själva att det är svårt och rent ut sagt omöjligt att få med all litteratur, men om de å andra sidan skriver att det i stort sett inte finns någon litteratur inom detta område, som skildrar det mångkulturella Sverige från ett inifrånperspektiv, eller där huvudpersonen inte är etnisk svensk, så borde det väl finnas plats för de enstaka exempel som finns. 2010 hade Eva Susso redan gett ut ca 20 böcker.

Med rötter i Finland och en före detta man från Gambia

Susso föddes 1956 i Göteborg och växte upp på landet utanför Borås. Hon hade en farmor från Finland, som hon aldrig riktigt fick lära känna. Detta påverkade också hennes val av handling i sin debutbok 1998, som handlar om längtan efter en nära släkting i ett annat land. Rita har aldrig träffat sin farmor. ”Barn har väl rätt att få träffa sina släktingar även om de bor långt, långt bort.” (Rita 1998) Rita är en afrikansk-svensk flicka som skiner och triumferar. En bestämd liten tjej, med mycket känslor. Boken var, när den kom, unik på många sätt. Bland annat på grund av att huvudpersonen är mörkhyad och har rötter i två kulturer.

På sin hemsida (www.evasusso.se) skriver Susso om sig själv:

Vår familj stack ut i det lilla samhället. Pappa kom från Finland och hade varit soldat i kriget. På den tiden var det ovanligt med invandrare. Två gånger fick jag åka färjan över till Finland för att hälsa på farmor, farfar och pappas bror. Jag hann inte lära känna dem på riktigt och de är alla döda nu. Känslan av saknad finns fortfarande kvar.

Släktingar i andra länder är ett återkommande inslag i Eva Sussos berättelser, men egentligen började hon skriva, nämnde hon i början av sitt författarskap, då hon som förälder till barn med en pappa från Gambia såg bristen på mörkhyade barn i Svenska bilderböcker. Men böckerna är inte problembaserade eller politika. Hennes syfte att introducera mörkhyade barn i litteraturen lyser heller inte igenom vid en första anblick. Med undantag av Antons nya kompisar som inte riktigt har samma styrka och glans som andra av hennes verk. Nej, Susso lurar annars sällan hennes läsare. Hennes böcker handlar mest om vardagliga bekymmer och äventyr. Tonårsliv och relationer. Att barnen och ungdomarna kommer från olika miljöer och har väldigt olika bakgrund är lika självklart som att man äter frukost på morgonen.

I Sussos värld bakar den mångkulturella familjen en blåbärspaj

Susso har en förmåga att skriva om alla möjliga slags barn och ungdomar, med olika etnisk tillhörighet. Det som känns speciellt här är att hon inte sällan hittar unika karaktärer i olika slags miljöer. Böckerna om Hanna och Leonardo utspelar sig till exempel i Stockholmsförorten Gröndal där hon själv bott under många år. Just nu när hon skriver om Rika Rolf befinner hon sig däremot i Gambia, dit hon ofta återvänder, men miljön hon skriver om är en tätbebyggd stadsdel i Paris. Binta och hennes familj bor i ett rött litet hus vid skogen där den typiskt Svenska idyllen möter den mångkulturella familjen. Ritas familj bor i ett område med blandad bebyggelse och ungdomarna i serien dansfabriken kommer från skilda Stockholmsvärldar, Bredäng, Kungsholmen och Ålsten. Miljöer som Susso väl känner till.

I boken om Rita jobbar Susso mycket med kontraster och motsatser. Varmt-kallt, svart-vitt, snöigt-soligt, rakt hår-krulligt hår. Mormor är vit som en polkagris och farmor svart som slatgodis. Mormor bjuder på köttbullsmackor och farmor lagar ris med jordnötssås. Syftet att gestalta en flicka med rötter i både Sverige och Afrika är starkt och märks på både karaktärer, illustrationer och handling. Syftet genomsyrar hela boken helt enkelt, men blir inte störande heller tar övertaget. Det känns äkta och det märks att Susso känner sin flicka väl (hennes egen dotter heter också Rita). Hon är väl insatt i både situationen och familjekonstellationen.

Den tredje boken Eva Susso skrev handlar om Maddi (samma namn som hennes andra son). Maddi är en mörkhyad pojke i skjorta och gympaskor. Han funderar mycket på vad som hände på Viktors kalas. Där åt de jordgubbstårta och drack flädersaft. I present fick Viktor en fickkniv. En fickkniv som hamnade i Maddis ficka och blev kvar där. Susso berättar här om två pojkar som är bästa kompisar. Hur lätt det är att göra dumma misstag och om hur allting kan ordna sig och bli bra igen. Redan här ser man temat kärlek som Susso gärna närmar sig, men också framtidstro och hopp i form av en gitarr som Maddi alltid bär med sig.

Efter boken om Maddi gavs Eva Sussos första kapitelböcker ut. De handlar om Hanna som lever ett rätt okomplicerat liv i Stockholmsförorten Gröndal (där Susso själv bor sedan många år tillbaka) och Leonardo som har en svensk mamma och en Gambiansk pappa. I de olika delarna skildras Hannas tonårstid och utveckling och henne och Leonardos relation. Här skriver Britt Isaksson i ”Författare och illustratörer för barn och ungdom” ”Stadsdelen Gröndal är nog den egentliga huvudpersonen i böckerna om Hanna, Leonardo och de andra…” Lena Kåreland skrev i Svenska Dagbladet om Kär i Hanna, ”Pojkars inre liv, deras längtan och oro, deras förhoppningar och missräkningar avviker markant från de många skildringarna av tuffa pojkar inriktade på action, slagsmål och våld. Är det månne ett nytt pojkideal som håller på att utvecklas,”

I böckerna om Binta och hennes familj inleder Susso ett samarbete med den franske illustratören Benjamin Chaud. Ett samarbete som tydligen var svårt att få till och unikt på det sättet att det inte är särskilt vanligt att använda sig av en utländsk illustratör. Samarbetet har dock hållit i sig och nu har han illustrerat bilder till fem av Eva Sussos kanske mest populära böcker för främst yngre åldrar. I Binta dansar, Lalo trummar och Babo pekar jobbar Susso mycket med kulturella symboler. Man dansar till pappas Afrikanska trumma i den lilla trädgården utanför ett rött litet hus med Ikea-liknande fönsterprydnad. Hönan och hunden är också med samt en rödhårig mamma, en pappa med afro och barnen som är en salig blandning av de båda till utseendet. I Babo pekar avslutas äventyret med storasyster Aisha i skogen med att alla i familjen hjälps åt att laga en blåbärspaj.

I Sussos senare utgivna bok också den illustrerad av Chaud, ”Tusen tips till en fegis” har hon hittat det unika genom många fina detaljer och en stämning som indirekt viskar, på franska, och luktar fransk överklassvåning i Paris. Det är lite skruvat. Rike Rolf åker bl.a. sparkcykel under kristallkronorna på omslagsbilden. Berättelsen påminner lite om Gummi Tarzan. Roligt och lite överdrivet, men Susso har ändå hittat en mjuk karaktär som inte förlöjligas, utan framställs som rätt smart. På ett seriöst sätt driver händelseförloppet berättelsen framåt. Rolf vill övervinna sin rädsla och då tänker han prata med den vackra Ofelia i kvartersbutiken. Det annorlunda känns varken uppförstorat eller påtvingande, utan bara som det är. Sussos texter är reflektioner från livet blandat med en smula fantasi och dessutom under senare år kryddade med än mer specifika kryddor. Vi följer Rolf i hans övervinnande av både blyghet och underkastelse. Inte bara på kärleksfronten, utan också inför skolkamraterna och klassens store skrytpelle, Hugo.

Det mångkulturella från sin plats i världen

Visst stämmer det att det finns en stor saknad på den svenska bokmarknaden efter böcker där människor med rötter i andra kulturer eller religioner skildras från ett inifrånperspektiv, men om vi nu har ett gott exempel ska vi väl inte dra oss för att ge det lite förkänad uppmärksamhet.

Numera uttrycker sig Susso så här om hennes skrivande: ”Det var min dotter som fick mig att börja skriva igen. I henne kände jag igen min gamla längtan efter farmor i Finland. (Författare skriver om sig själva, det kommer man inte ifrån.) Dessutom upptäckte jag den stora bristen på böcker om alla svenska barn som inte är födda av svennar. Jag kommer att fortsätta skriva om dem. Jag är också en.” (evasusso.se)

Inte heller Boglind och Nordenstam nämner Susso i sin bok ”Från fabler till manga” i kapitlet som handlar om mångkultur och rasism. Är Susso för oproblematisk kanske? Eller är hon FÖR Svensk? (Finsk?) Måste mångkultur alltid vara så annorlunda för att räknas in? Kanske är hon FÖR realistisk? Kanske har hon fel kön? Då Berggren skrev sin artikel i DN 2006 hade Eva Susso i och för sig inte kommit så långt i sitt författarskap, men när Boglind och Nordenstams bok gavs ut hade Susso gett ut inte mindre än 20 böcker där de flesta hade en huvudperson som inte var etnisk svensk.

Jag citerar igen Boglinds och Nordenstams bok. ”Rosenblatt hävdar att ”[m]ålet i skolan är att utveckla studenternas [d.v.s. elevernas] respekt för sin egen etniska bakgrund och för andras kulturella drag och på samma gång förbereda studenterna för ett konstruktivt medborgarskap i vår demokrati”. (Louise Rosenblatt 2002, sid. 199)

Susso har i skrivande stund gett ut 30 böcker, den senaste ”Två städer” kom ut i maj 2014. I nästan alla av hennes böcker möts det mångkulturella Sverige i skildringar om vänskap, kärlek och identitetsskapande. Hon har fått oförkänt lite uppmärksamhet.

För mig är det slående. Jag tycker absolut att hon hör till de som lyckats skildra det mångkulturella från sin plats i världen. En bostad i Gröndal och ett hus i Gambia.

Ungdomarnas Khemiri har för mig redan anlänt!

Christin Dahlgren, 2014

Bir Cevap Yazın

E-posta hesabınız yayımlanmayacak. Gerekli alanlar * ile işaretlenmişlerdir